När räcker ett erkännande?

Ett erkännande uppfattas ofta som det starkaste beviset som finns. Om en misstänkt erkänner ett mord är det lätt att tänka att saken är avgjord. Så fungerar inte svensk rätt.

Ett erkännande är ett bevismedel, men det är aldrig automatiskt tillräckligt för en fällande dom. Domstolen måste alltid pröva erkännandet tillsammans med all övrig bevisning i målet.

Det är en grundläggande princip i den svenska rättsprocessen.

Fri bevisföring och fri bevisvärdering

Svensk rätt bygger på principen om fri bevisföring och fri bevisvärdering, som kommer till uttryck i 35 kap. 1 § rättegångsbalken.

Det innebär att domstolen i princip får ta del av all relevant bevisning och därefter själv avgöra vilket bevisvärde varje uppgift ska tillmätas.

Det finns alltså ingen regel som säger att ett erkännande alltid väger tyngre än annan bevisning.

Domstolen ska göra en samlad bedömning av hela utredningen.

Vad är ett erkännande?

Ett erkännande är en uppgift från en misstänkt eller tilltalad som innebär att han eller hon medger att ha begått den gärning som läggs honom eller henne till last.

Ett erkännande kan vara:

• Fullständigt – personen erkänner samtliga delar av gärningen.
• Delvis – personen erkänner vissa moment men bestrider andra.
• Villkorligt – personen erkänner men åberopar en rättfärdigande omständighet, till exempel nödvärn.

Ett erkännande kan lämnas vid olika tidpunkter i processen – under polisförhör, vid häktningsförhandling, i domstol eller i kontakt med försvararen.

Hur prövas ett erkännande?

När en domstol bedömer ett erkännande ställs bland annat följande frågor:

• Är berättelsen sammanhängande?
• Innehåller den uppgifter som bara gärningspersonen rimligen kan känna till?
• Stämmer den överens med teknisk bevisning?
• Stämmer den med rättsmedicinska fynd?
• Passar den in i den övriga tidslinjen?
• Får den stöd av vittnesmål eller annan utredning?

Om erkännandet står i konflikt med objektiv bevisning måste domstolen ta ställning till varför.

Erkännandet är inte slutpunkten

I svensk brottsutredning betraktas ett erkännande normalt inte som slutet på utredningen.

Tvärtom används erkännandet ofta som utgångspunkt för att kontrollera om uppgifterna går att verifiera. Utredningen fortsätter därför med tekniska undersökningar, kompletterande förhör och annan bevisinhämtning.

Kan oskyldiga människor erkänna brott?

Ja.

Det finns omfattande internationell forskning som visar att människor under vissa omständigheter kan erkänna brott de inte har begått.

Forskningen beskriver flera typer av falska erkännanden, bland annat:

• Frivilliga erkännanden,
• Erkännanden som lämnas för att undkomma press,
• Erkännanden där personen efter långvarig påverkan själv börjar tvivla på sina minnen.

Forskare som Saul Kassin, Gísli Guðjónsson och Richard Leo har under flera decennier studerat detta fenomen. Deras forskning har påverkat hur polisförhör bedrivs i många länder.

Vad påverkar tillförlitligheten?

Forskning och rättspraxis pekar på flera faktorer som kan påverka ett erkännandes tillförlitlighet. Exempel är:

• Långa eller upprepade förhör,
• Stark psykisk press,
• Ledande frågor,
• Trötthet,
• Isolering,
• Önskan att avsluta en pressande situation,
• Psykisk ohälsa eller kognitiva svårigheter.

Att någon har erkänt innebär därför inte automatiskt att erkännandet är sant.

Vad säger forskningen?

Forskningen om falska erkännanden är omfattande och internationellt väletablerad. Sedan 1990-talet har ett stort antal fall dokumenterats där personer erkänt brott de senare friats från, ofta med hjälp av DNA-bevisning.

Innocence Project i USA har dokumenterat över 375 fall av frikännanden efter DNA-analys, varav cirka 25–30 procent av de felaktigt dömda hade lämnat ett erkännande eller självinkriminering under förhör.

Forskningen visar att risken för falska erkännanden är särskilt hög när:

• Den misstänkte är ung eller sårbar,
• Förhören är långa och intensiva,
• Den misstänkte utsätts för ledande eller manipulerande frågetekniker,
• Den misstänkte saknar tillgång till advokat,
• Bevisningen presenteras som överväldigande trots att den i själva verket är svag.

Vad säger svensk rätt?

Svensk rätt innehåller ingen uttrycklig regel om att en fällande dom måste stödjas på mer än ett erkännande. Däremot framgår av rättegångsbalken och av fast rättspraxis att domstolen ska göra en fri bevisvärdering.

Högsta domstolen har i flera avgöranden understrukit att ett erkännande måste värderas kritiskt, särskilt när det saknas stöd i den övriga utredningen.

I praktiken innebär det att en fällande dom sällan grundas enbart på ett erkännande, om inte erkännandet är mycket detaljerat och bekräftas av omständigheter som bara gärningspersonen kan känna till.

PEACE-modellen

Under de senaste decennierna har synen på polisförhör förändrats. Modern svensk förhörsmetodik bygger i stor utsträckning på den så kallade PEACE-modellen, som utvecklades i Storbritannien och idag används i många länder.

PEACE står för:

• Planning and preparation,
• Engage and explain,
• Account,
• Closure,
• Evaluate.

Modellen bygger på informationsinhämtning snarare än konfrontation och syftar till att minska risken för felaktiga uppgifter och falska erkännanden. Förhör dokumenteras också betydligt mer omfattande än tidigare, ofta genom ljud- eller videoinspelning.

Sammanfattning

Ett erkännande är inte detsamma som ett bevisat brott.

Svensk rätt bygger på att varje erkännande ska prövas mot den övriga utredningen. Det avgörande är därför inte enbart att någon erkänner.

Den avgörande frågan är om erkännandet stöds av den samlade bevisningen.